händer. Den till hälften barbariska makedoniska adeln hade hela den doriska aristokratiens stolthet. Uti den häftiga striden emot den segrade likväl Archelaos och gaf derefter sitt konungarike en ny organisation. Han skapade en regelbunden krigshär, befästade flere städer, anlade vägar och grundade Dion, dit han införde den grekiska civilisationen och konsten. Hans hof var lysande och storartadt: det pryddes af grekiska konstnärer. Zevxis utförde i hans palats dyrbara målningar. Han bemödade sig förgäfves att ditlocka Sokrates, men detta lyckades honom med Evripides, hvilken jemte Agathon, en annan ryktbar dramatisk skald, slutade sitt lif i Makedonien. Detta till hälften grekiska, till hälften barbariska land, som hvarken hade något ordnadt samhällslif, ej heller handel, industri, konst och literatur, erhöll genom Archelaos elementen till allt detta. Han var Peter den store i detta den grekiska verldens Ryssland. Archelaos mördades år 399, kanhända ett offer för adelns hämnd.
Man skulle kunna föra jemförelsen med Ryssland ännu längre genom det tillägget, att denna brådstörtade civilisation ej genomträngde massan af folket, utan blott gaf en viss fin yta åt adeln vid hofvet. På den bildningsälskande konungens död följde brott, troninkräktningar, mord och borgerliga krig under en tid af 40 år. Då Amyntas II slutligen, efter flere företrädares fall, med Thessaliens och Olynthos’ bistånd lyckades bibehålla sig på tronen, men hans bundsförvandter deremot började blifva alltför farlige för honom, bröts desses magt af Sparta. Han efterlemnade tre söner: Alexander, Perdikkas och Philip (370). Den äldste mördades. För att hålla Makedonien i beroende, bortförde Pelopidas, såsom vi förut nämnt, den yngste såsom gisslan till Thebe (368). Sedan Perdikkas III växt upp, hämnades han sin broders mord och tycktes regera i samma anda som Archelaos; men han stupade redan år 360 i striden mot Illyrierna.
Philip, Amyntas II:s tredje son, var då 23 år gammal. Han hade förmodligen redan vid den tiden lemnat Thebe för att taga befälet öfver en provins, som Perdikkas lemnat honom. Philips vistelse i Thebe gaf fulländning åt de egenskaper, med hvilka naturen utrustat honom. Grekland hade hunnit höjden af civilisation, Thebe spetsen af magt, och Philip hade den ovanliga lyckan att få lefva tillsammans med en man, hvilken syntes vara i besittning af alla sitt folks utmärkta egenskaper, stor som fältherre, talare och statsman, vi mena Epaminondas. Philip hade äfven tillfälle att på nära håll se maskineriet i Greklands författningar, offentligheten i de fattade besluten, långsamheten i utförandet, öfverilningen hos folket, bestickligheten hos dess ledare. Denna kännedom om personer och
