Sedan han fått fria händer på ett håll, vände han sig genast åt ett annat. Päonierna tvungos att erkänna hans öfvervälde, och de besegrade Illyrierna afstodo landet vesterut ända till sjön Lychnitis jemte passen öfver bergen, hvilka han sedan kunde öppna eller tillstänga efter behag.
Dessa framgångar förtjente en belöning. Den, som på en så kort tid gifvit en sådan lyftning åt det svaga och söndersplittrade makedoniska riket, ansågs som den värdigaste att bära dess krona. Philip behöll likväl sin brorson vid sitt hof och förmälte honom längre fram med en af sina döttrar. Stark genom sina förtjenster och folkets tillgifvenhet, kunde Philip utan fruktan visa sig mild. Ingen enväldig furste har dessutom för att vinna sitt folk i så hög grad användt de medel, som äro vanliga i fria stater. Han sökte i dess tillgifvenhet ett stöd för sin inkräktning, men äfven för de reformer han hade i sinnet. Makedoniens långvariga svaghet berodde på dess dåliga krigshär och adelns magtlystnad. Philip drog fördel af de faror, som hotade landet, för att införa den strängaste krigstukt. Han vande sina trupper vid långa och ansträngande marscher och förbjöd soldaterna och till och med officerarne att begagna åkdon. En framstående främling blef afskedad, derföre att han begagnade varma bad, och två af hans generaler bortkördes, emedan de infört en sångerska i lägret. Unga adelsmän fingo hålla till godo med hans tillrättavisningar med käppen eller fingo till och med plikta med sitt lif blott för den förseelsen att lemna sitt led utan tillåtelse. Folket såg utan missnöje konungen använda denna halfbarbariska råhet emot de store, hvilkas veklighet och öfvermod så ofta retat det.
För att försäkra sig om de stores tillgifvenhet, förmådde han dem att sända sina barn till hofvet, för att der på samma gång tillhöra hans uppvaktning och deltaga uti militäriska öfningar. De voro ett slags gisslan, men hade den förmånsrätten att ej behöfva agas med ris, så vida det ej skedde på konungens särskilda befallning, att få äta vid hans bord och att framför andra blifva delaktige af konungens ynnestbevis. Med dem besattes alla mera framstående platser. Men Philip nöjde sig ej blott med att göra sina store till hofmän, ett medel, som konungamakten ofta användt för att kufva aristokratien. han ville äfven förskaffa dem kunskaper, på det att de skulle kunna gagna honom äfven vid de mest ömtåliga diplomatiska beskickningar och täfla med Grekerna i lärdom och vältalighet.
Härens kärna utgjordes af phalangen, till hvilken Epaminondas’ nya krigssätt hade gifvit den första ideen. Phalangen utgjordes af en massa (16,000) i sexton leder tätt sammanpackade krigare, skyddade
