af starka rustningar, försedde med korta svärd, små runda sköldar och 24 fot långa lansar, hvilka höllos i båda händerna. De bakom stående lederna stödde sina lansar på de framför ståendes axlar, så att spetsarne nådde framför de sex närmast stående och öfver falangen bildade ett tak af lansar, hvilket afhöll en del af de pilar, som rigtades emot dem. På jemn mark kunde ingenting göra motstånd mot denne koloss. Men phalangen kunde ej ensam reda sig, ty, anfallen i sidan eller bakifrån, var denna ofantliga massa utan styrka, emedan hon saknade smidighet och rörlighet, ej kunde vända sig nog hastigt eller göra frontförändring, när så behöfdes. Philip förlänade falangen stöd af ett lätt infanteri, hypaspisterna, hvilka begynte striden, besatte kullar och stormade förskansningar. Före och omkring dessa svärmade bågskyttar, oregelbundna, af främlingar bestående trupper.
Det af hetärerna, konungens följeslagare, bestående rytteriet, beväpnadt med korta spjut och sablar för att anfalla fienden på nära håll, utgjorde jemte phalangen den makedoniska krigshärens förnämsta styrka och spelade alltid en vigtig roll uti de asiatiska striderna. Vid Granikos, Issos och Arbela inlade detta den största förtjensten. Hela landets adel hade sin plats ibland hetärerna. Philip anskaffade dessutom, hvad vi skulle kalla en artilleri- och belägringspark. Hans här var nemligen alltid försedd med lämpliga kastmaskiner, hvilka användes såväl på öppna fältet som emot befästade städer; dessa förstörelseverktyg voro ej kända före hans tid.
I det ögonblick, då Philip gaf en så fast inrättning åt den makedoniska hären, hade Grekland af skäl, som vi redan nämnt, ej mer någon nationell krigshär. Detta förhållande ensamt är tillräckligt att förklara ganska många saker.
Philip egde ifrån början ej mer än 10,000 man. Han förökade oupphörligt detta antal, tilldess han fått det att uppgå till 30,000. Denna i förhållande till landets storlek betydliga krigsstyrka, hvilken genom en krigisk regering fick en ständig öfning, förvärfvade sig ett inflytande, som förändrade Makedoniens styrelse till ett slags despotiskt militärvälde.
Två år voro ännu ej förflutna sedan brodrens död, och Philip hade redan förskaffat Makedonien inre lugn och yttre trygghet. En enda och stark magt hade uppkommit; en betydlig krigshär hade blifvit skapad; öfvermodiga anspråk hade med stränghet blifvit undertryckta; och de framgångar, som redan vunnits, lofvade andra, ty den jordmån, Philip bearbetade, var ingalunda ofruktsam. Den makedoniska nationen egde en stor lifskraft, hvilken det blott fordrades att på ett lämpligt sätt använda. Hittills förvisad till de barbariska
