funnit; han hade slagit ut det på marken, emedan han ej kunde dela det med sina soldater. Under striderna kämpade han i första ledet och blef ofta sårad. Hans frikostighet var utan gränser, liksom hans mod, och han egde, då så behöfdes, en lika stor ihärdighet som oförvägenhet. Han hade vant sina Makedonier vid att ej betrakta någonting som omöjligt. Derför lånade också många af soldaterna, i synnerhet bland de nykomne, sitt öra till de rykten, som voro i omlopp angående hans gudomliga börd. Men eröfrarens omgifning var mindre lättrogen. Hans barndomskamrater, hans gamle generaler, hela denna stolta makedoniska adel, hvilken förut åtnjutit så stor frihet af sina konungar, harmades djupt öfver denna förgudning. Då Alexander efter Darius’ död antog persiska seder, sjelf bar krona och lät sina gunstlingar bära purpurdrägter, då han lärde sig de besegrades språk och i sin omgifning upptog unge män af landets mest lysande familjer, så gaf han ej blott efter för det fåfängliga begäret att likna storkonungarne i prakt; han gjorde en sak, som statskonsten anbefalde honom, men Makedonierna förargades öfver denna vanvördnad mot deras nationella seder och visade sig afundsjuke mot de gynnade Perserna. Alexander kunde ej, oaktadt sitt klara förstånd, finna den gräns, der de rättigheter, som Asiens eröfrare hade, förenade sig med den aktning, som klokheten bjöd honom egna sina Makedonier. Han hade redan trott sig finna förrädare och konspiratörer; han hade låtit afrätta Philotas och mörda den högt förtjente Parmenion. En beklaglig händelse är 328 visade framstegen af hans öfvermod.
Under en fest till Dioskurernas ära, hvilken firades i Marakanda, funno några af dessa låga personligheter, spåmän eller sofister, hvilkas smicker närde konungens högmod, för godt att upphöja Alexander öfver de båda gudomligheterna och till och med öfver Herakles. Förtörnad häröfver, utropade Klitos, att Alexander icke hade uträttat allting sjelf, att en god del af äran tillhörde Makedonierna, och då man nedsatte Philips handlingar för att upphöja hans sons bedrifter, kunde den gamle generalen ej längre beherska sig, begynte att prisa fadren, förlöjligade Alexander, och utsträckande sin arm mot den senare, sade han: »Utan bistånd af denna arm skulle du hafva omkommit vid Granikos.» Berusad och utom sig af vrede, ryckte konungen en pik från en af lifvakten och genomborrade dermed sin vän, sin räddare. Ångern följde handlingen tätt i spåren. Det berättas, att han vände vapnet emot sitt eget bröst för att genomborra sig sjelf, då man hindrade honom. Tre dagar stannade han inne i sitt tält, suckade och ropade på Klitos, förbannade sig sjelf och vägrade att äta. Blodet var likväl utgjutet, och Alexander skulle utgjuta ännu mer.
