Uti Sogdiana hade Alexander mottagit en beskickning från en indisk furste vid namn Taxiles, konung öfver landet mellan öfre Indus och Hydaspes, hvilken kallade honom till hjelp emot Poros, en annan konung i grannskapet. För att hålla hela landet ända till Jaxartes i lydnad, qvarlemnade Alexander i Baktrien 10,000 soldater och 3,500 ryttare. Genom förstärkningar ifrån samma trakter förökade han sin egen här till 120,000 man till fots och 15,000 till häst. Han öfvergick ännu en gång Paropamisos och mötte snart Taxiles. Under vägen underkufvades åtskilliga krigiska folkstammar. Han öfvergick slutligen Indus, genomtågade Taxiles’ stater, hvarest han med förvåning såg Brahmanerna öfverlemna sig åt sina stränga religionsöfningar, och anlände till stränderna af Hydaspes, hvars öfvergång bestreds honom af Poros. Denne tappre furste uppehöll hjelten någon tid, men besegrades efter en blodig strid, i hvilken han sårades och tillfångatogs. »Huru önskar du att blifva behandlad?» frågade segraren. — »Såsom konung.» — »Det skall du blifva för min egen skull; hvad har du för öfrigt att begära?» — »Ingenting.» — »Jag återskänker dig ditt rike, och du skall få ännu mer.» Alexander höll ord; hans ädelmod såväl som hans statskonst rådde honom att gifva Taxiles en medtäflare, hvilken höll honom i tygeln. Alexander anlade två städer i dessa trakter, af hvilka den ena kallades Nikäa, för att återkalla minnet af hans seger, den andra Bukephala till minne af Bukephalos, hans gamle trogne häst, hvilken dött af de sår han erhållit i striden.
Hyphasis var den yttersta gränsen för Alexanders tåg. Han stannade der, icke emedan han ej ville gå längre, utan emedan soldaterna dertill tvungo honom. Uttröttade af vedermödor, plågade af oupphörligt regn, med utslitna kläder och utnötta vapen, började de förskräckas för de nya företag, till hvilka Alexander ville använda dem. I stället för att öfvergå den djupa och forsande floden, bildade de grupper och knotade. Alexander sammankallade genast anförarne och sade: »Vi hafva ej långt till Ganges och det Östra hafvet, hvilket förenar sig med det Indiska och omgifver verlden. Från Persiska viken skola vi återvända till Herakles’ stoder, och genom att underkufva såväl Afrika som Asien skola vi göra verldens gränser till gränserna för vårt rike... Om jag icke delade edra mödor och edra faror, så funnes det skäl för eder missmodighet. I skullen då kunna beklaga eder öfver en orättvisa, som förlade mödorna på den ena sidan och belöningarna på den andra. Men faror och svårigheter, allt är oss emellan gemensamt, och belöningen väntar oss vid banans slut. Detta land, det tillhör eder. Dessa skatter, de äro edra. Då Asien blifvit
