tjenat som sigill vid alla vigtiga angelägenheter; den döende hade lemnat den i hans händer. Han nedlade den på tronen och sade till församlingen, att han lemnade den till hennes förfogande. Han föreslog: att, under det man väntade på, att Roxane skulle gifva lifvet åt det barn, som hon bar i sitt sköte, man borde välja en anförare, hvilken skulle åtlydas af alla. Efter åtskilliga tvister kom man öfverens om, att Arrhidäos, Alexanders förståndslöe halfbroder, skulle dela tronen med Roxanes barn, om det blefve en son; att Antipater skulle föra befälet i Europa; att Krateros skulle handhafva de angelägenheter, som tillkommo Arrhidäos, och att Perdikkas skulle föra befälet öfver ryttargardet, hvarigenom han kom att få en förste ministers magt.
Perdikkas hade sålunda visserligen lyckats förskaffa sig regentskapet; men för att kunna bibehålla det måste han dela sin magt med de öfrige generalerna. Han fördelade provinserna dem emellan, utan att behålla någon för sig sjelf, på det att han skulle synas bibehålla öfverinseendet öfver dem alla. Ptolemäos, Lagos’ son, erhöll sålunda Egypten, Leonnatos Mysien, Antigonos Phrygien, Lykien och Pamphylien, Lysimachos Thrakien, Antipater och Krateros Makedonien, Evmenes Kappadokien, hvilket han dock först borde eröfra, Laomedon Syrien, Pithon Medien, Pevkestes Persien; vi nämna blott de förnämsta.
Evmenes, Alexanders forne sekreterare, var en främmande uppkomling af thrakisk härkomst. Antigonos bestred honom nu besittningen af hans provins, och Perdikkas nödgades understödja Evmenes med den kungliga hären. Segrare öfver Antigonos, trodde Perdikkas sig blifva det lika lätt öfver Ptolemäos, hvilken redan betraktade Egypten som sin egen tillhörighet. Men Perdikkas nedhöggs vid öfvergången af Nilen af sina egna soldater, och hans död gjorde, att Evmenes’ seger öfver Krateros (321) blef fruktlös.
Antipater, Makedoniens styresman, bemägtigade sig genast regentskapet. Det fans för närvarande två skilda intressen: generalernas, hvilka af sina områden ville göra oberoende stater, regentens och den kungliga familjens, hvilka ville bevara väldets enhet. Antipater dog snart, öfverlemnande sin titel åt sin vän, den gamle Polysperchon, med förbigående af sin son Kassander (319). Alexanders efterträdare kunde icke räkna synnerligen på denna svaga personlighet, men de hade en skicklig försvarare uti Evmenes, hvilken, utnämnd till befälhafvare för den kungliga hären, emot Antigonos sökte att bibehålla sig i Mindre Asien. Sedan den kungliga flottans nederlag hade beröfvat honom väldet till sjös, tänkte han att i Höga Asien förena sig med
