de satraper, som beväpnat sig emot Selevkos i Babylon, en annan general, som sträfvade efter oberoende. Antigonos förföljde honom dit, och Evmenes blef efter lysande bedrifter utlemnad af sina egna trupper. Antigonos beröfvade honom lifvet; det kungliga huset var ifrån detta ögonblick försvarslöst emot sina fiender (316).
Denna familj tillintetgjorde sig dessutom sjelf, liksom generalerna sökte att tillintetgöra hvarandra. Alexanders moder, Olympias, hade afdagatagit Arrhidäos och hans gemål Evrydike, liksom Roxane redan hade låtit döda Statira, Alexanders sista gemål. Men Kassander, hvilken bestred Polysperchon, Olympias’ bundsförvandt, regenttiteln, bemägtigade sig Makedonien, tillfångatog Olympias uti Pydna och lät döda henne (315). Redan herre öfver Roxane och hennes son Alexander Ägos, hvilka han hade i sina händer, tog han Thessalonike, Alexanders syster, till sin gemål, för att på detta sätt skaffa sig arfsrätt till tronen. Makedonien, Thessalien och största delen af Grekland tillhörde honom. Athen, hvilket för ett ögonblick trott sig vara fritt, tvangs att emottaga hans underbefälhafvare Demetrios från Phaleron, hvilken likväl i 10 år styrde det med vishet i den nye makedoniske konungens namn.
Evmenes’ död hade öfverlemnat hela Asien åt Antigonos. Selevkos, Babylons ståthållare, hade utan strid gifvit vika och flytt till Ptolemäos i Egypten, hvilken han eggade till krig, på samma gång Lysimachos i Mindre Asien och Kassander i Europa beväpnade sig emot den, som gjorde anspråk på hela Alexanders välde. Antigonos och hans son Demetrios, senare kallad Poliorketes (Stadsbelägraren) (bild 169), ryggade ej för detta fruktansvärda förbund. Men Ptolemäos’ seger öfver Demetrios vid Gaza år 312 och Selevkos’ framgångar medförde fred år 311. Denna fred bibehöll hvar och en vid hvad han innehade och lofvade Alexander den stores tron åt Alexander Ägos. Detta löfte kostade den olycklige prinsen lifvet; Kassander, hvilken derigenom skulle hafva blifvit beröfvad den ställning han innehade, lät döda honom jemte
