hade han råkat ut för en annan. Det achäiska förbundet fann ej mer frihet under konung Philip III, Antigonos Dosons efterträdare, än det skulle hafva fått under Kleomenes.
Aratos hade redan före sin död sett Romarne taga första steget till att inblanda sig i hans fosterlands öden. Hvilken utgång denna inblandning skulle få, var icke svårt att förutse. Hos Grekerna fans ej mer någon sedlighet, någon religion, någon fosterlandskärlek, fans med ett ord ingenting af det, som gör en nation stark emot främlingen. Den sista lifsgnistan hade tagit sin tillflykt till Philopömens manliga själ. Men elden på de gamla härdarna för högsinta känslor och stora dygder hade utslocknat. Athen hade nu ej mera något annat än en krypande befolkning; Sparta hade alltid saknat ideer och var nu äfven utan värdighet samt beherskadt af föraktliga tyranner; Thebe var försjunket i sinlighetens dy, Argos bortdomnadt, och Korinth begrafvet i sedeförderf. Achäer och Ätoler voro de ende, hvilka ännu försökte att kämpa för friheten. Om de personer och händelser, hvilka ännu kunna vara förtjenta af något omnämnande, innan Grekland fullständigt beröfvades sin politiska tillvaro, kommer Roms historia att förtälja.
6. Återblick och slutord.
Greklands äldsta historia har blifvit oss meddelad genom skalderna och mytograferna. Denna sagohistoria utgör utan tvifvel omklädnaden för historiska händelser; men det är nu mera ofta omöjligt att bakom denna omklädnad återfinna verkligheten. Om Sparta före Lykurgos, om Athen före Solon har historien blott lemnat oss mycket sparsamma underrättelser, och om det öfriga Grekland vid denna tid nästan ingenting. Under denna tidrymd har likväl Grekland antagit sin egendomliga karakter, har dess historiska lif begynt. Ifrån det ll:te till det 7:de århundradet tilldrog sig en för Greklands och verldens historia högst vigtig händelse, den helleniska stammens utbredning på Medelhafvets alla stränder. Under det Grekerna begagnade de tusentals vägar, som naturen beredt dem i det yttre, måste hjältetidens konungar genom en långsam inre revolution gifva vika för de store. För att befria sig från desses förtryck skaffade sig folket ledare, hvilka gjorde sig till tyranner. Äfven desse försvunno. Missbruken och våldsamheterna medförde en ny revolution, hvilken nu var demokratisk. Under detta långa och mödosamma inre omgestaltningsarbete är det intellektuela lifvet i Grekland så godt som stillastående.
