Men uti de asiatiska kolonierna utvecklar sig redan snillet; konsten och vetenskapen slå der rötter; skaldekonsten förökar arfvet efter Homeros, och den grekiska verlden strålar vid sina gränser med ett klart sken. Tid slutet af det 6:te århundradet utbreder sig ett främmande herravälde öfver dessa upplysta städer, främlingens iskalla hand kommer lifvets källor att förstelna. Civilisationen höll på att gå under redan i sin första knoppning; Marathon och Salamis räddade den.
Dessa ärorika segrar vunnos i synnerhet genom Athen och blefvo bestämmande för dess öden. Persernas anfall var tillbakaslaget, det var nödvändigt att hindra deras återkomst; Athen ensam tänkte härpå och förstod, hvilka medel som borde användas. Den magt som till följd häraf helt naturligt kom i dess händer betryggade hafvens säkerhet, beskyddade industrien och handeln och utspridde välmåga och kunskaper öfver allt. Denna tidpunkt är Greklands lyckligaste och en af de mest lysande i den menskliga utvecklingens historia. Athen är den härd, som upptager de spridda strålarna af det menskliga snillet, för att sedan återkasta dem öfver verlden. Ibland de store män som trängas inom dess murar intager Perikles’ ädla gestalt den mest framstående platsen. Hans fiender kallade honom den olympiske, ty han styrde och sammanhöll med snillets och vishetens envåldsmagt detta upplysta, passionerade och rörliga folk, hvilket, då behofvet så fordrade, kunde täfla med Romarne i ståndaktighet, hvilket visserligen begick fel, men hvilka det i rikt mått godtgjort genom de storverk och de ädla föredömen, det skänkt efterverlden.
Grekland blomstrade lugnt och lyckligt under ett välde, som ännu ej blifvit fläckadt af våldet, då Sparta begynte det olycksbringande peloponnesiska kriget. Segerrikt, tack vare Athenarnes okloka krigståg mot Sicilien, tack vare det persiska guldet och en dags lyckliga slump, krossade Sparta den stat, som under ett århundrade hade utgjort Hellas’ heder, dess sköld och svärd. Och huru illa använde det icke då sin framgång, hvilka våldsamheter begingos ej, huru mycket blod utgöts ej, och hvilken skam för Grekland var ej den Antalkidiska freden, hvilken visar oss Leonidas’ efterträdare på knä för ättlingarne till Darius och Xerxes! Det är ej Athen ensamt, som faller vid slutet af den brodermördande kampen: hela Grekland vacklar, Sparta sjelf är nära att duka under, och snart sätter Epaminondas vid Levktra och Mantineia sitt svärd i dess sida. Men äfven dessa segrar voro fruktlösa: Thebe öfverlefde icke sin triumf. Grekland liknar från denna stund Odyssevs’ palats: friarne utga ej vidare derifrån. Tack vare legosoldater och bestickning triumfera desse: först och främst Philip, hvilken köpte Grekland lika mycket som han besegrade
