det; så Alexander, hvilken kringspridde det i det ofantliga Österlandet, hvarest det tappade bort sig sjelf; vidare hans ovärdige efterträdare, hvilka söndersleto det; och slutligen Rom, hvilket, efter att någon tid hafva lekt med det, en vacker dag slukade det helt och hållet.
Hvarföre föll Grekland? Detta är en fråga som framkommer osökt angående hvarje nationalitet, hvars kraft dör bort. Af två orsaker: först och främst till följd af dess förskämda sedliga och politiska idéer, hvilka gjorde, att de grekiska staterna utblottades på medborgare och till och med på menniskor; för det andra emedan Greken hyste en oemotståndlig böjelse för municipal isolering, en följd visserligen af landets naturliga sönderstyckning, men denna böjelse hindrade bildandet af en stor hellenisk stat. Om en sådan stat hade funnits, skulle de många inbördes krigen hafva förekommits jemte deras beklagliga politiska och moraliska följder, och Grekland skulle hafva varit oöfvervinneligt; men så stark var känslan för det municipala oberoendet, att Grekland blef drucket af vansinnig glädje den dag, då Romarne förkunnade, att hvarje förbund var upplöst och hvarje stat öfverlemnad åt sig sjelf. Det trodde sig fritt i det ögonblick, då tjugo seklers träldom för detsamma begynte. Man får sålunda den dubbla lärdomen af Greklands historia, att elände, vanära och död åtfölja anarkien och sedeförderfvet, och att seger, storhet samt vetenskapens och konstens dubbelkrona äro belöningar, som blott tillkomma fosterlandskärleken och endrägten.
Frågar man nu till sist, hvar detta ädla folk bör hafva sin plats i mensklighetens allmänna historia, så måste vi obetingadt svara: i ett af de främsta rummen. I Grekland har menskligheten först kommit till sjelfmedvetande, der först har menniskan fullt uppskattat sitt personliga värde och satt sig i besittning af alla de företrädesrättigheter, Skaparen förlänat henne, der har slutligen den bildningens fackla tändts, hvilken än i dag upplyser Europa, och som Europa i sin ordning håller på att föra öfver till den Nya verlden.
August Bellinder.
