kolonner burna öppna rum, som kallas Karyatidsalen. Erechtheions fullbordande ligger långt efter Perikles’ tid. Närmast innanför Propyläerna stod Phidias’ brons-Athena, som var så hög, att dess lansspets syntes blänka i solen för seglarne, redan när de kommo kring Sunions udde och innan något af templen varsnades.
Nere i sjelfva staden Athen reste sig samtidigt med dessa byggnader det ännu väl bevarade och till museum inredda Thesevstemplet, Perikles’ nu försvunna stoa, den sedan 1863 åter uppgräfda Dionysosteatern på Akropolis sydöstra sluttning, Lysikratesmonumentet med korinthiska kolonner o. fl. byggnader. Bland byggnader från denna period utom Athen kunna vi nämna: det doriska Nemesistemplet i Rhamnus, det doriska Athenatemplet på Sunion, det likaledes doriska Demetertemplet och Propyläerna i Elevsis, det doriskt-joniska Apollon Epikuriostemplet i Phigalia i Arkadien samt det berömda doriska Zevstemplet i Olympia (bild 89 och 90), der Phidias’ Zevsbild hade sin plats. Utom det egentliga grekiska fastlandet kunna vi vidare nämna det stora Artemistemplet i Ephesos i jonisk stil, ett af verldens 7 underverk, uppbrändt af Herostratos 356 f. Kr. men åter uppbygdt, Dess grundval har nyss blifvit återfunnen, likasom rester af dess kolonner.
Plastik.
Den öfvervigt, som Athen erhöll genom de persiska krigen, gör det naturligt, att Attika och specielt Athen blir hufvudsätet äfven för bildhuggarkonstens utöfvande, under det Peloponnesos dock fortfarande fasthåller sina äldre stora traditioner inom konsten, hvarför vi alltså måste fästa blicken på tvenne skolor, den attiska och den peloponnesiska (sikyoniskt-argiviska). Men inom dessa särskilja vi, som ofvan anmärkts, tvenne perioder: en äldre, den höga stilens, och en yngre, den sköna stilens period.
Den första konstblomstringen tillhör äfven inom plastiken det perikleiska tidehvarfvet. Inom den attiska skolan representeras den genom Phidias, Perikles’ vän och säkerligen en af de största konstnärer någon tid frambragt. Hans lif faller mellan 500 och 432. Vi hafva redan sett, att Perikles åt honom anförtrodde anordnandet af Akropolis’ återuppbyggande, och naturligtvis tillhöra sålunda de ännu i hans tid utförda ofvan omtalade Parthenonskulpturerna hans närmaste skola, om än icke hans egen mejsel. Utom åtskilliga mindre bekanta arbeten, tillhörde honom trenne odödliga verk. Det första af dem var den redan nämnda brons-Athena (något oegentligt kallad Promachos) på Akropolis, der hon, som ofvan nämndt, skyddade ingången,
