marmorefterbildning, funnen 1849 i Trastevere, bevaras i Vatikanen. Denna figur visar oss också klart, hvad, de gamle mena, när de berätta, att Lysippos omgestaltade Polykleitos’ proportionskanon och, under det Polykleitos gjorde sina figurer så som naturen var, deremot gjorde sina så som naturen borde vara. Han gaf nemligen åt sina figurer en i förhållande till hufvudet längre och finare kroppsproportion; hufvudet blef något mindre än vanligt i naturen, men figurerna vunno i elegans, lätthet och elasticitet. Äfven i återgifvandet af djurbilder utmärkte sig Lysippos genom en liffull karakteristik och ett fritt, natursant utförande.
Lysistratos, Lysippos’ broder, lär hafva varit den förste, som formade ansigten i gips och satte den rena naturhärmningen som sin konsts uppgift.
Den berömde stenskäraren Pyrgoteles, som var den ende, hvilken hade rättigheten skära gemmer med Alexanders porträtt, bör här nämnas. Hans ädla och stora stil påminde om Phidias.
Målning.
Hvad vi ega af denna tids målningar inskränker sig nästan uteslutande till vasmålningar (bild 77. 81. 82. 83. 92. 99. 137. 145. 150. 152. 157. 160. o. fl.), hvilka, som vi redan antydt, stå på gränsen emellan konstverk och handtverksarbeten. I periodens början led teckningen af en viss stelhet och skärpa i konturerna, — figurerna framträda enligt plastikens stilprincip bredvid hvarandra, likasom på en basrelief, och skuggor förekomma ej, endast konturer inne i figuren. De vackra korinthiska och attiska vaserna visa ännu i början svarta figurer på rödgul grund, men senare rödgula figurer på mörk (svart) grund (bild 112). En mängd grekiska vaser hafva funnits i Etrurien, i synnerhet vid Volci, men namnet etruriska vaser om de i Grekland arbetade är naturligtvis oegentligt. De största och rikaste, men ingalunda skönaste, voro de grekiska vaser, hvilka, utförda i trakterna kring Neapel i Storgrekland, äro bekanta under namnet campaniska vaser (bild 109).
Hvad vi utom vasmålningarne känna angående den grekiska målarekonsten, skylla vi uteslutande literaturen samt en och annan i Pompeii upptäckt kopia efter grekiska målningar. Vi veta, att Greklands målare tillhörde tre olika, i tiden efter hvarandra följande skolor: den attiska, den joniska och den peloponnesiska (sikyoniska).
Den attiska skolan inlät sig först på verkliga kompositioner. Dekorationsmålningen för teatern medförde en bättre perspektivisk
