behandling. Den berömdaste mästaren inom denna skola var Polygnotos från Thasos, som lefde på Kimons tid, och som målade både i Stoa poikile i Athen och i Leschen i Delphi. Göthe har skrifvit en vidlyftig afhandling öfver hans målningar i Leschen, som framstälde det eröfrade Ilion och Odyssevs’ besök i underjorden.
Apollodoros, skiografen, som arbetade i ljus och skuggor, utgick sannolikt från teatermålningen och sökte åstadkomma en mera illusorisk verkan, än de blotta kontur- och färgbilderna förmådde frambringa.
Den joniska skolan gör stora framsteg i behandlingen af ljus och skugga samt i korrekt teckning och väljer gerna för sin framställning rika, mjuka, yppiga föremål. Zevxis från Herakleia, omkr. 400, utmärkte sig genom ljusverkan och framstälde oftast kraftiga och värdiga gestalter. För sin Helena, som han utförde i Kroton, valde han, enligt de gamles berättelse, fem af de vackraste krotoniska flickor till modeller, och målade armarna efter de vackraste armar, halsen efter den vackraste hals — naturligtvis dock med iakttagande af, att dess olika partier måste af konstnären sjelf samlas till en helgjuten enhet. Slutligen bortskänkte den stolte konstnären sina verk, i det han förklarade, att de ej kunde betalas med penningar. Parrhasios från Ephesos, hans samtida, var en stor tecknare; äfven han var ytterligt stolt och uppträdde som en furste. Den bekanta anekdoten, som berättar, att Zevxis och Parrhasios täflade, och att Zevxis’ målade drufvor narrade foglarne, men Parrhasios’ målade förhänge narrade sjelfve Zevxis att vilja draga det åt sidan för att få se taflan der bakom, hvarigenom alltså Parrhasios segrade, måste begagnas med stor försigtighet, enär den tyckes anse illusionen som yttersta målet för den grekiska målarkonsten. Timanthes beundrades i synnerhet för sin framställning af Iphigenias offring, der han på ett snillrikt sätt hade uttryckt sorgens och smärtans stegring hos de olika figurerna, ända derhän, att han undandrog åskådaren betraktandet af fadrens, Agamemnons sorg, genom att låta honom betäcka ansigtet. En kopia af denna tafla förekommer sannolikt i Pompeii (Museo Nazionale i Neapel).
Den sikyoniska (peloponnesiska) skolan utmärker sig för större säkerhet och lätthet i teckningen och ett djupare vetande än de äldre skolorna. Det redan af Polygnotos utöfvade enkaustiska målningssättet (vaxfärgers inbrännande på trätaflor) utbildades af denna skola genom Aristides från Thebe och Pausias från Sikyon. Den berömdaste mästaren, ej endast inom denna skola, utan inom hela den grekiska konsten, var Apelles från Kolophon, Alexander den stores samtida och vän, den ende målare, som hade rättighet att i färger återge
