imellan dem ser man öfwer alt wara uthugget med Figurer, som (tyckas) warit gjorde at läsa. Hvilket änskönt det är så ojämt beläget, at det stundom skär igenom Bergshögderna, och stundom går förbi låga Dälder, finnes det likwäl på samma Wis altid behålla Spår efter Bokstäfwer. Konung Waldemar, Sanct Knuts wälsignade Afföda, wille af Förundran weta deras Bemärkelse, och skickade därföre någre dit, som skulle öfwerfara denna Häll och noga samla Sammanhanget af de Märken, som där woro at syna, samt dem sedermera på små Trän eller Stafrar med lika dana Streck uptekna. Men de kunde intet få någon Mening därutur; emedan det håliga af själfwa Uthuggningen war dels med Jord upfyldt, och dels af Folks Gång så förnött, at Streken af Figurerne icke woro olika det, som äljäst kunde wara nött i wägen. Hwaraf det är klart, at ock Springor i hårda Bergen gro tilhopa, antingen af mycken och långwarig Wätska, som förer Orenlighet med sig, eller af blotta Rägnwatnets jämt ökade Fuktighet.
Dessa äro Saxos Ord i Företalet; men i själfwa Krönikan skrifwer han om Harald Hildetand, at han lät igenom Konstnärer til sin Faders Åminnelse uthugga hans Bedrifter i samma Bergshäll wid eller uti Blekinge. Idem in monumentum Patris äro hans Ord, ejus res gestas apud Blekingiam rupi, cujus memini, per artifices mandare cure habuit. När nu bägge dessa olika Berättelser, först, at det i Konung Waldemars Tid war obekant, hwad denna Bergskrift månde innehålla, och sedan, at Saxo icke dess mindre tiltror sig det at säga, och, än mer, at därtil utsätta, när och af hwilken, samt hwarom hon blifwit förfärdigad; så kan man intet döma annat, än at Saxo tagit denna sidsta Uplysning utur sin egen Hjärne, och at det sålunda är mycket owisst, om Runamon i K. Harald Hildetands Dagar blifwit uthuggen. Det är och härwid märkwärdigt, at Saxo icke wetat, hwilken som warit K. Haralds Fader, emedan han kallar honom här Haldan och litet tilförne Borkar, men intet dera med rätta. Torf. Ser. Reg. Dan. pag. 313. sq.
Om någon Runsten öfwer K. Snjo talar Saxo själf intet, fastän han äljäst säger, at han om honom upteknat alt, hwad han til dess Åminnelse kunnat förnimma: Et hac quidem de Snione, quam verissime potui digesta sufficiant. Men icke dess mindre yttrar sig Stephanius in not. pag. 94. om en Runsten, som någre hållit före, wara efter Balder Odens Son, at “Påskriften tydligen wisar det denne Balders Fader warit
