8. Om Swenskars Resor til Longobarderne, anmärkes, at detta Folkslag redan wid Christi Tid warit hos de Romare bekant: wid År 526 kommit til Ungern, och år 568 til Italien; hwaräst Longobardiska Riket wäl År 774 så wida blifvit förstördt, at ingen särskild Konung regerat däröfwer: men Nammet likwäl blifwit bibehållet, och dess förra Widd på Latin Longobardia, samt hos Greker och Wäringar Longbardaland ända til 11:te och 12:te Århundradet hetat. Häraf göres den Slutsats, at såsom själfwa Landet icke förr, än efter Rikets Förstörning, detta Namn bekommit, utan tilförne efter Hufwudstäderne i wisse Kretsar warit indeldt; så skola icke häller de Runstenar, som det omförmäla, förr än efter Longobardiska Rikets Undergång kunna wara upreste. Och emedan det uti Historierna ap. Gunther. in Ligur. & Gasp. Sardio in hist. Ferrar. p. 51. omförmäles, at Käjsar Fredrik med röda Skägget, uti sin Krigshär, som han flere gånger förde til Italien, då han ändteligen förstörde Mejland haft Soldater, och om något Skryt icke ligger därunder, jämwäl Konungar med sig ifrån Norden, såsom Danmark och Norje, samt flera Länder, som icke nämnas; så kan det wara nog troligt at Stenar wid samme Tid öfwer Swenske, som äfwen warit med, blifwit upreste och ristade. Korssen som finnas på desse Runstenar äro afritade, och jämföras med dem, som finnas på Ängelske Konungarnes Edward Alfredsons, Haralds, och Hardaknuts Penningar: hwilkes Tid de såleds swårligen öfwerträffa.
Om detta Käjsar Fredriks Italienska Tåg, wil jag, til kanske någon Läsares Nöje, införa et Utdrag utur en År 1478 skrefwen Cronica de diversis gestis, ex cronica novella breviter excerpta, som jag med flera Handskrifter icke längesedan ex Collect. Mss. Benz. in Bibl. Gymn. Linc. haft at nyttja; fastän Början däraf felat uti Käjsarns Namn, som med en Hinriks, kanske Henrici Leonis, som ock sedan nämnes, finnes wara förwilladt. Orden äro dessa: Mediolanum ab Imperatore Henrico subvertitur, Anno Domini MCLXII. Hujus subversionis talis causa narratur fuisse: Nam dum Mediolanenses ab Imperatore obsiderentur, in contemptum regis Imperatricem super azinam ponunt, versa facie ad caudam azine, & ipsam caudam pro freno dantes ei ad manum, ad exercitum Imperatoris eam turpiter emittunt. Cum quanta autem animorum feritate & amaritudine cordium Imperatrix veniens sic debonestata ab exercitu Imperatoris sit recepta, lingua difficulter potest enarrare & explicare. De azina tamen ipsa deponi noluit, nisi prius ab imperatore sic videretur tractata. Veniens
