ter Fitafathum, gör det, i Anseende til både desse Orters nog lika Ljud och Beskrifning, icke mycket olikt med Fotewik eller Sinu Fota, som Saxo det kallar, och säger hafwa legat Sundan för Lund. Slaget, som här hölts, war så blodigt, at icke mindre än 7 Biskopar och 60 Prester, utom en otalig Myckenhet andre, däruti omkommo: hwilket jämte de utgifna Historier också af mernämnda outgifna, och i Kongl. Antiqwitets Archiwum förwarade Danska Krönika kan inhämtas. Så högt upsatte, samt så månge andelige Fäders Fall leder mig til Eftersinnande, om icke något annat, än et blott wärldsligt Wäldes Äröfring eller Förswar, med denna Krigsrustning warit påsyftadt, emedan hon så ifrigt af de Andelige blifwit befordrad och med deras eget Blod beseglad?
Saxo föreställer i hela sin 14:de Bok Sammanhanget sålunda: at sedan K. Nils efterträdt Erik Egot i Danska Regementet, och blifwit gift med Magnus Barfots Enka från Norje, Margreta, som war K. Inge Stenkilsons Dotter i Swerje, och kallades Fridkulla för den Sämja skull, som hännes första Giftermål åstadkom imellan dessa Riken, hafwer han med hänne aflat twå Söner, Inge och Magnus, dem hon, at än mera förena de andra Nordens Konungahus med Swenska Hofwet, igenom Giftermål widare så förbundit, at hännes Broders Ragualds Dotter fick deras Syssling Henrik Gutskalkson, en Herre öfwer Slawerne, hwars Moder war Sigrid, Swen Estridsons Dotter: och Knut Hertig, sedermera Obotriternes Konung, hännes Systerdotter Ingeborg från Ryssland. Hwaraf likwäl ingen Ting mindre, än en inbördes kärlek och Sämja upkom, emedan de Danskes och Swenskes ständiga Hat och Oenighet, som sedermera upfyller Tidbökerna; efter Saxos egen Utsaga, just därmed tagit sin Början. Henrik, Gutskalks och Sigrids Son, begynte, för det Konung Nils intet wille gifwa honom sit Möderne, at härja på Danmark, til dess han ändteligen, igenom Knuts Bemedlande blef tilfredsstäld. Denna Hertig Knuts Tjänstfärdighet behagade Wendiske Herren så mycket, at han testamenterade honom sit Wälde i Wenden: hwilket Käjsaren och därefter stadfäste, samt gaf honom Namn af Obotriternes Konung. Men annorlunda blef H. Knut af Henrik Skakelår, eller den halte, en annan sin Frände, belönd, för det han, som det säges, med orätta föregaf, honom hafwa warit delagtig uti sin Frus Otrohet. Han samsatte sig med K. Nilses Son Magnus, hwilken en del Swenske eller Göther antagit til Konung, och sålunda med Tiden hade
