Hopp, under sin Spira at förena Swerje och Danmark med alla dessa Rikens Tilhörigheter, så framt Knut med dess Bröder tilförne kunnat rödjas ur Wägen. Desse i Historien sedermera för sina Gärningar så illa afmålade Herrar kommo då öfwerens, at, på hwad Sätt det snarast lät sig göra, störta den oskyldige Knut; och blef yttersta Beslutet, at de siälfwe wille mörda honom: som ock År 1131, d. 13 Jan. blef wärkstält. Detta Mord gjorde öfwer alt i Danmark mycket Owäsende, aldenstund Hertig Knut för sit wänliga Upförande war allmänt älskad. Allmogens Knorr och Buller stillades wäl i förstone med Wilkor, at Magnus skulle wika ur Landet. Men han kom snart tilbaka; och straxt war Eld uti Krutet. Hertig Knuts Broder Erik wart Hufwud för de missnögde, och fegdade på K. Nils samt hans Tilhängare med ymsom Lycka, til dess detta Slag wid Fotewik ändteligen slutade hela Tragedien. Förloppet af själfwa Slagtningen beskrifwes sålunda, at sedan Erik, efter Nederlaget wid Othenshylle eller Wera Bro i Jutland, måst fly til sin Swåger Konung Magnus Sigurdson i Norje, och åter från honom til Danmark tilbaka, han först landat wid Laland, och därifrån begifwit sig til Skåne, hwaräst han, förr än K. Nils hant efter, bemägtigade sig alt dess Krigsförråd. Näste Sommaren kom K. Nils med hela Danska Flottan för Skånske Wallen, och lade i Land wid Fotewik, samt upstälte sit Fotfolk på Stranden. K. Erik kom då där emot honom med sin Här så manstarkt antågandes, at K. Nilses Folk förfärades af det myckna Dam, som af Hästfötterne steg i Luften såsom et Moln, och drogo sig därföre tilbaka, til dess de af Hästarnes Gny än mera blefwo modfälde, och alldels togo til Flygten. Erik fick sålunda Seger utan Swårighet eller Manspillan, och nederlade en stor Myckenhet. Prins Magnus war den ende, som med någre få fattade Stånd och såg sin Fiende i Synen, samt förswarade sig til det yttersta: då han, med Biskop Peter från Roskild på en stor Hög af slagne alldels magtlös föll til Jorden. K. Nils räddades som knappast af en Bonde, hwilken gaf honom sin Häst, at han kunde hinna til et Fartyg, som förde honom til Jutland, hwaräst han förklarade Harald Kesia, som til Slut fölgt honom emot dess Broder, til sin Efterträdare. Häruppå tänkte han wäl ställa Sleswiks Inwånare tilfreds, för den Fiendskap, de ännu öfwer Hertig Knuts Mord låtit emot honom förmärka, och lät intala sig af en förmående, men annars okänd, Borgare, at gå in i Staden, på det han desto bätre måtte utsöka dem, som man, til dess Säkerhet i Framtiden, såsom Gisslar, på samme Stads Wäg-
