var Islenzkr: ok Valldimar.
Eptir that helldu theiri ana med XXX
skipa; Ok snyr Yngvar staufnum i
austr, ok lagdi Rigt vid, at eingi
skylde a land ganga, utan hans
leyfi. Enn ef nockur færi, tha
skylldi sa lata haund edr fot.
Madr skyldi vaka um nott a
hveriu skipi. Tha er their hofdu
farit nockura hrid epter anni, er
fra thui sagt, at Ketill atti vord
at hallda eina nott: Ok thotti
honum langt, tha er althydann
svaf. Ok soruitnadi hann a land
at ganga, at siazt um; ok var
gengit lengra, enn hann ætladi. Hann
nam stadar, ok hlyddizt um.
Hann sa framm fyrer sig Hus eitt
hatt, ok geck thangat til, ok inn
i husit. Ok thar sa han silfr-
ketil yfer elldi, ok thotti that,
undarligt. Hann tok ketilinn, ok
rann a leid til skipa. Ok er hann
hafdi farit um hrid, sa hann a
bac sier ogurligann Risa hlaupa
epter ser. Ketill gæddi tha
ferdinni[1]; ok dro tho samann med
theim. Han setr nidr ketilinn, ok
tok ur haudduna, ok hleypr tha
sem hann ma, ok sier tho aptr
stundum. Hann sier, at Risinn
nemr stadar, er hann kemr at
katlinum. Gengr hann stundum
at honum, en stundum fra: Tok
tho upp loksins ketilinn, ok geck
kunnig, huru lång denna Å wore. En Biskop lät han wiga Boljärn, d. ä. signa et Stål, och Flinta åt sig; och äro fyra Män nämnde, som på denna Färd woro Ingwar fölgagtige: Hjalmwige och Sote: Kettil, som kallades Gardakittil, en Isländare, och Waldemar. De hålla nu med tretio Skep i Ån: och lät Ingwar wända Stammarne i Öster, samt förböd wid Straff, at ingen, utan hans Lof, skulle drista sig gå i Land: och om någon dess utom fore, skulle han mista Hand eller Fot; En Man skulle uppå hwart och et Skep waka. När de någon Tid farit ända utföre, är därom berättadt, at Kettil en Natt skulle hålla Wård: då han tyckt Tiden blifwa honom lång, medan alt Folket såf; hwarföre han blifwit förweten at gå i Land och se sig om: gående därmed längre, än han sig föresatt. Han stadnade ändteligen, och lyddes omkring, samt blef i det samma warse et högt Hus fram för sig. Dit gick han, och in i Huset; hwarest han såg en Silfkettel stå på Elden: som honom nog underligt föreföll. Han tog Kettelen, och sprang därmed samme Wäg, som han kommit från Skepen. När han någon tid så farit til Wägs, såg han bak efter sig en hiskelig Rese, löpande til at hinna honom. Kettil skyndade då sin Färd; men de kommo hwarannan likwäl alt närmare och närmare. Han
- ↑ fortè grædde tha ferdina. Sed giædæ, augere. H. Kr. p. 270. Vilk. 381, 383. Sams. s. p. 10.
