ganga a land ok til borgarinnar.
Ok er theim vard aptr litit, sau
their, at borgar menn baru skip
theirra a herdum sier upp under
borgina, thar er læsa matti. Thar
sau their um aull stræti mikinn
blotskap. Yngvar bad sina menn
vera bænrækna ok trufasta.
Eina haull gaf Julfr theim. Ok
thann vetr geymdi Yngvar so sina
menn, at eingi spilltizt, at
Kvenna vidskiptum, edr audrum
heidnum domi. Enn tha er their
foru naudsynia sinna, gengu their
alvopnader ok læstu haullina a
medann. Engi madr skylldi tha
inn koma, nema Kongr. Han
sat hvern dag a tali vid Yngvar.
Ok sagdi hver theirra audrum
maurg tidindi ur sinu landi, ny
edr forn. Yngvar spurdi, ef hann
vissi, hvadann áa su fielli. En
Julfr kvezt that vita med sannleik,
at hun fiell ur uppsprettu theirri,
er ver kaullum lindibellti:
thadann fellr ok aunr til raudahafs.
Ok er thar mikill svelgr, sa er
gapi er kalladr. A milli siofar ok
arinnar er nes that, er Siggeum
heiter. Ainn fellr skamt, adr
hun fellr af biargi i rauda haf.
Ok kaullum ver thar enda heims.
Enn i thessi ainni, er thu hefer
farit epter, liggia uti illgiorda
menn a storum skipum, ok hafa
aull skipinn hulinn reyri, so at
menn hyggia that eyar, ok hafa
de foro så fort, som Fogel flyger i Luften. Men förr än de råkades reser sig en Man up af detta Folk, som war med Konglig Skrud beprydd, och talte många Språk. Ingwar teg därwid stilla, til dess han ändteligen framkom med några Grekiska Ord; hwaraf Ingwar förnam, at han het Julfr, och war ur Staden Heliopolis. När Konungen åter fick weta Ingwars Namn, och hwadan han war kommen, samt hwart han ärnade sig fara, böd han honom med sig til sin Stad och Borg, at där öfwerwintra. Ingwar låtssade såsom det icke anstode honom at dwäljas där, och nekade. Dock emedan Konungen widare nödgade honom at blifwa hos sig öfwer Wintren, lät Ingwar sig behaga, och sade at så ske skulle. De foro då med alt sit Folk til Hamns: gå i Land, och til Borgen: och när de litet därefter se sig tilbaka, blifwa de warse, huru Borgmännerne buro deras Skep på sina Skuldror up under Borgen, för at där förwara dem. De sågo här mycket afguderi på alla Gator: och bad Ingwar därföre sine Män wara uti Bönen framhärdande och trofaste. Julfr gaf dem et stort Härberge: Och bewarade Ingwar denne Winter så sina Män, at ingen förlorades, antingen af Qwinno-Beblandelse, eller annan Hedendom.
