Julfs. Ok er their hofdu farit um
stund, komu their at fossi einum
miklum. Af honum stod stormr
so mikill, at their urdu at landi
at leggia. Enn er their kvomu
at landi, sau their spor ogurligs
risa. That var atta feta langt.
Thar voru so hafer hamrar, at
their mattu eigi i festum
uppdraga skipinn. Their laugdu fram
med biorgunum skipum sinum,
thar fem af sveif ánni ok
strauminum. Var thar hlid litit a
biorgunum. Ok gengu their thar a land.
Ok var thar slettlent ok blaulent.
Yngvar bad tha fella vid, ok
giora graptôl. Ok so giordu their:
toku sidann at grafta: en mælltu
dypt ok breidd dikissinns, thadan
fra er ainn skylldi at hlaupa. At
thessu voru their, so at manudum
skipti, adr their mattu thar
skipum fara. Ok er their hofdu
lengi farit, sau their hus eit ok
hrædiligann risa hia, so illigann,
at their hugdu at fiandinn være.
Their urdu miog hrædder, ok
badu Gud sier miskunar. Tha bad
Yngvar Hialmviga syngia salma
Gudi til dyrdar; thuiat hann var
Klerkr godr: ok hetu sex dægra
faustu med bænahalldi. Sidann
geck risinn brot fra husinu annann
veg med anni. Enn er hann var
burtu, tha gengu their til husins, ok
sau thar ramligt virki. Ok er
their gengu i husit, sau their at
einn stolpi hellt thui upp; hann
Folk, friskt och sundt, ur Julfs Rike. Och när de farit någon Tid, kommo de til en stor Forss, hwarifrån Watnet så häftigt frusade, at de måste lägga til Lands. När de kommo intil Landet, sågo de Spår efter en ofantelig Jätte, som war åtta Fot långt. Där woro så höga Klippor, at de upför dem med Repen icke kunde updraga sine Farkostar. De lade därföre Skepen intil Berg, hwarest Ån och Strömen saktades, samt en liten Öpning war imellan Bergen. Där stiga de i Land, och finna marken wara både slät och blöt. Ingwar lät då fälla Skog och göra Redskap at gräfwa med; hwarefter hans Folk siälfwa Arbetet begynte. De målte Djupet och Bredden af det Dike, genom hwilket Ån nu skulle ledas, och woro med dess Fullbordan någre Månader syselsatte, förr än de med Skepen däruti kunde framfara. När de sedermera länge farit, sågo de et fast Hus, och en så förfärlig samt ilsk Rese därwid, at de tänkte det wara Fanen siälf. De wordo mycket rädde, och bådo Gud wara sig nådelig. Ingwar bad ock Hjälmwige siunga Salmer til Guds Heder, emedan han war en god Klerk: och alt Folket utlåfwade en sex dagars Fasta med Framhärdande i Bön och Åkallan. Sedan gick Resen bort från Huset en annan Wäg utmed Ån. Och när han war borte, gingo de, som nyligen woro förfärade,
