Sida:Instruktionsbok för Sveriges Flickscouter 1924.pdf/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
59

Beträffande kartskriften är att märka, att för olika föremål an­vändas skilda stilsorter: namn på sjöar och vattendrag skrivas med bakåtlutande stil. Upprättstående stil användes vid namn å härad, tings-, bergs- och skeppslag, stad, köping, slott, fästning, kyrka, kapell, större herrgård, järnvägsstation och hållplats samt höjdsiffror. Vid alla övriga namn samt djupsiffror användes framåtlutande stil. — De olika stilsorterna kunna stundom vara till led­ ning, om man tvekar om, till vilket tecken ett namn hör. Ortsnamn stå vanligen med första eller sista bokstaven tätt intill dithörande tecken. — Namnen äro vanligen skrivna i Ö—V. Ett undantag härifrån utgöra långsträckta naturföremål, såsom höjdsträcknin­gar och sjöar, vilkas namn kunna skrivas i föremålens längd­riktning, en sak, som alltid är fallet vid vattendrag.

Varje kårchef får själv avgöra vilka 50 karttecken, som äro de viktigaste på kårens kartblad, härvid räknas t. ex. alla tecken för vägar som ett karttecken o. s. v.

Vi lämna nu kartan och karttecknen och övergå till kom­passen. Dess huvuddel är en i horisontalplanet fritt rörlig magnetnål, som svänger över en gradskiva, den s. k. kompass­rosen; denna utgör botten i kompassdosan, som omsluter det hela.

På magnetnålen verkar jordmagnetismen, som alltid strä­var att inställa nålen så, att dess ena ända pekar mot norr och dess andra mot söder. Härvid är dock att märka, att jordmagnetismens verkan försvagas eller upphäves genom verkan av andra magneter i nålens närhet, om deras verkan går i motsatt riktning. Man får därför t. ex. ej lägga två kompasser alldeles inpå varandra, när de skola användas, ej heller lägga kompassen i närheten av järn eller stål. — För att man lätt och bekvämt skall känna skillnad på nålens båda ändar, brukar dess nordända göras av mörkare stål eller fär­gas vit eller röd.

Det norrstreck, som vi få på kompassen, är emellertid icke fullt riktigt. Magnetnålens riktning bildar mot det rättvisande norrstrecket en vinkel, som vi kalla missvisning. Den magne­tiska nordpolen, mot vilken nålen inställer sig, sammanfaller nämligen icke med den geografiska, utan är belägen på Ark­tiska öarna N om Nordamerika. För oss förorsakas härav en