IV. SCOUTÖVNINGAR OCH LÄGER
KårmöteFörst och främst gäller det, att övningen verkligen är planlagd, och detta med största möjliga hänsyn till varje enskild scoutflicka, d. v. s. så, att var och en har sin plats och uppgift. Dessutom måste varje övning ha en viss grad av mångsidighet, så att scoutings alla sidor så vitt möjligt bli representerade inom övningen. Själva klassprovet får aldrig för ledaren bli målet, utan hon måste hela tiden ha klart för sig, vad hon vill nå genom provet, nämligen förutom den praktiska färdigheten även karaktärens och individualitetens utveckling, fysisk hälsa och livskraft, hjälpsamhet och kamratanda samt lagens förverkligande. Så stort och så långt måste vi ledare försöka att se.
En övning får aldrig uteslutande bliva lektion i en viss färdighet — allra minst i en viss färdighet för en viss scoutklass, som sålunda sysselsättes, medan de andra flickorna gå och hänga och icke veta, vad de skola ta sig till. Glad och omväxlande, utan att därför vara ”splittrad”, skall en övning vara.
”Är slutet gott, är allting gott” gäller också för en scoutövning. Det är viktigare, än man tror, att flickornas sista intryck från övningen är harmoniskt, att man så att säga knyter samman trådarna på slutet och har en lugn avslutning. ”Rulla nu fort ihop bindorna, flickor, och spring hem!” är ingen lämplig avslutning. Sluta hellre med en sång, en berättelse, en lek, ett litet samtal om en punkt i lagen e. d. Vid avslutningen får ledaren tillfälle att få fram saker och ting, som hon märkt, att kåren behöver, eller att delge flickorna sådant, som hon läst eller upplevat och vilket de kunna hava nytta och intresse av. Den ena gången tar avslutningen kanske blott ett par minuter, den andra gången väsentligt längre tid.
PatrullDet är tack vare patrullsystemet, som det blir möjligt att arbeta med så många olika åldrar på en gång. Ledaren skall