Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
226
LYRIKEN

hon helt plötsligt. Det kom som själfva toppen på hans lidande. Huru djupt detta dödsfall tog honom, framgår redan af följande strof (Då Hilma dog), där uttryckets osminkade enkelhet ej kan missförstås.

Det fattades blott ett! Mitt hjärta, brist!
Förlusterna ha vuxit allt för stora.
Det käraste på jorden har jag mist,
och jag har intet mera att förlora.
Hon, som jag älskat från min ungdoms dar,
hon, som min enda fröjd i lifvet var,
hon ligger bäddad i den kalla grafven!
O, öde! Grymt du öfver mig bröt stafven.

Själf yttrade han strax efter dödsfallet i ett förtroligt bref till en vän:

»Hon dog den 8 juli (1843)… Du, som vet, att mitt hjärta af naturen är varmt och trofast, kan föreställa dig djupet af min rättvisa sorg. Gud i himmelen — ett sådant slut tog då min ungdomskärlek, den renaste och ädlaste känsla jag ännu hyst. Full af ungdom, hälsa, skönhet och kraft, bortrycktes hon inom fyra dagar. Grymma äro ödets slag, helst när de komma så oväntadt. Du kan icke föreställa dig hvad de fjorton dagar, som passerat sedan jag erhöll denna olyckstidning, hafva varit rysliga för mig! Mitt hjärta är tomt som en graf… Med alla mina i ögonen fallande fel älskade hon mig varmt och innerligt, ehuru hon, liksom jag, insåg, att en hård nödvändighet hindrade vår förening. Ack, tanken just på denna omöjlighet att få äga föremålet för min första och enda kärlek gjorde, att jag kastade mig i nöjenas hvirfvel för att kunna glömma. Men fåfängt: i djupet af min själ bodde alltid hennes bild, och straffet för mitt ovärdiga försök att förgäta den oförgätliga blef en ruinerad hälsa.»

Han glömde henne aldrig. På årsdagen af hennes död brukade han hvarje år stänga sig inne och skrifva ett bref till den döda, hvarigenom han satte sig i ett slags rapport med henne. Dessa bref äro förkomna, men vi hafva åtminstone ett poem från denna dag (1850), som tolkar, med hvilka känslor han alltjämt fasthöll hennes minne.

Det är efter Hilmas död, som man kan tala om ett nytt manér i hans diktning. Han ser icke längre så enkelt och osammansatt på lifvet. Allt det blyga och ömma, som fanns på bottnen af hans väsende, flyter nu frigjordt upp, och söker svinga sig hän emot den kära afdöda (Till den döda. S. skrft, 56). Braun är icke längre endast materialisten, som Malmström kallat honom i sin Eosartikel, också han har