land och levde sig till samvetskval i sitt venetianska kvinnomenageri. Fritz Reuter blev en stor humorist, emedan han var en fyllhund.»
För många skalder och särskilt för dem, som röra sig i lidelsernas sfär och vars diktning sjuder fram som en het stråle ur ett vulkaniskt inre, är denna teori av en slående sanning. Den gäller icke för alla, men för många, och den gäller för Fröding själv. Han blev störst som skald i det ögonblick, då han i vanmäktig lidelse sökte pressa fram hela sin rika själs brustna innehåll. Frödings numera publicerade brev ge en levande föreställning om hans inre liv under denna tid. Det är lätt att se, att en sådan underbar dikt som »Drömmar i Hades» direkt är skapad över minnena från hans egna psykiska tillstånd. Detsamma gäller om flera andra av hans dikter som hans »Ariska drömmar» och »Gudarna dansa», vilken senare troligen delvis har framsprungit ur samma stämning, som då han i ett hallucinatoriskt anfall hörde en lustig melodi genljuda i sina öron: »Mahatmerna dansa, mahatmerna dansa».
För kännedomen om Frödings personliga utveckling under brytningstiden kring 1890 äro tvenne artiklar av största intresse, nämligen Naturalism och romantik och Om humor (tryckta i »Ur dagens krönika» 1890). Den första av dessa uppsatser utgör en uppgörelse med naturalismen, skriven med Frödings vanliga, skenbart menlösa och frågande framställningssätt. Man måste emellertid beundra denna skarpsinniga och om genial kombinationsförmåga vittnande utredning i en av periodens mest brännande problem. Fröding tager till utgångspunkt Zolas roman »La bête humaine» och frågar sig: Är detta naturalism? Är detta en verklighetstrogen skildring av livet? Äro dessa människor icke snarast fantastiska skapelser av Zola? Sannerligen, om denna bok är naturalism, då är också Victor Hugos »Notre Dame», Hoffmanns »Teufelselixir» och Lytton Bulwers »A strange story» ren och oförfalskad naturalism. Med fin psykologisk blick jämför sedan Fröding Jacques Lantier och hans mordmani med broder Medardus i »Djävuls-