Hoppa till innehållet

Sida:Jacobson Gustav Vasa 1923.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

10

ders Zorn framställt honom: en smärt, reslig figur, huvudet käckt tillbakakastat, händerna fast knutna vid sidorna, rocken lätt fladdrande för vinden, hela gestalten präglad av ungdomlig kraft, seghet och energi. Och dock talar han för döva öron, förgäves. Missmodig drager han därifrån och ämnar över fjällen bege sig till Norge för att åtminstone rädda sitt eget liv. Men vid Lima, längst uppe vid norska gränsen, nås han av ilbudet, som de ångerköpta morabönderna skickat för att kalla honom tillbaka. »I Mora kommo då till honom de förnämligaste av alla socknar, både östre och västre Dalarna, samtyckte och korade honom till Sveriges rikes hövitsman, satte så till honom 16 smocke unge karlar, de honom tjäna och på honom akta skulle. Alltså uti Guds den helge Trefaldighets namns åkallan uti en salig stund begynte han sitt regemente.» I dessa enkla och trohjärtade ordalag omtalar krönikan den märkliga händelse: Gustav Erikssons utkorelse till Sveriges rikes hövitsman (jan. 1521), som blev en vändpunkt icke blott i hans eget liv utan i hans fäderneslands historia.



Befrielseverket var börjat. Samtidigt eller till och med tidigare hade ansatser till uppror förmärkts i andra delar av landet, och av de spridda rörelserna blev det snart en väldig folkresning