med Gustav Eriksson som den allt allmännare erkände ledaren. De följande två och ett halvt årens händelser äro för varje svensk välbekanta, de höra till vår historias klassiska minnen. Vid Brunnbäcks färja stod den första striden, och dalaböndernas pilar föllo ned över de danska knektarna talrikt som haglet i skyn och sanden på sjöastrand. »Så körde de jutar i Brunnebäcks älv, så vattnet dem porlade om.» Från Brunnbäck gick de växande bondeskarornas tåg ned mot Västerås. Bondehären vinner här sin första stora seger över danskarna, men bönderna taga sig för att fira segern genom att berusa sig och bullra kring de fyllda vinfaten och riskera härigenom, att danskarna skola komma tillbaka och förvandla segern till nederlag. Full av vrede griper Gustav in mot de pliktförgätna och hugger med egen hand banden av vinfaten. Eller scenen vid Läbyvad: Gustav har satt sig i besittning av Uppsala med ärkebiskopsborgen men blir överraskad av Gustav Trolles knektar och drager sig i ilmarscher undan, fienden sätter efter och upphinner honom vid Läbyvad; Gustav har redan hunnit ut i vattnet, då han blir kullriden av en följeslagare, så att han — säger krönikan — »icke var långt fjärran dödens man». Men fotfolket håller stånd och hejdar fienden, tills Gustav väl hunnit upp ur vadet igen.
Segertåget skaffade Gustav Eriksson allt star-
