12
kare anslutning. Från att från början väsentligen ha varit en allmogeresning blev rörelsen en universell folkresning. Den världsliga och kyrkliga aristokratiens spetsar började vända sig till honom: början gjordes i juli 1521 av den inflytelserike lagmannen i Västergötland Ture Jönsson, och hans exempel följdes i augusti av hans gamle vän biskopen i Linköping Hans Brask. Efter herredagen i Vadstena i slutet av augusti kunde Gustav Eriksson antaga riksföreståndartiteln. Nu följde framgångarna slag i slag: det ena fästet efter det andra föll i hans hand, så att vid slutet av år 1522 alla platser i det egentliga Sverige utom Stockholm, Kalmar och Älvsborg voro i hans våld.
Kring Stockholms belägring koncentrerade sig befrielsekriget under dess senare skede. Redan hösten 1521 hade Gustav Eriksson slagit upp läger kring Stockholm, först vid Rotebro, sedan också i Botkyrka och på Lovön. Men den danska besättningen gjorde talrika utfall och lyckades länge förhindra stadens avspärrning. Det blev alltmer klart för Gustav, att han icke skulle nå resultatet enbart med bondehärarna, som saknade verklig övning och vid sånings- och skördetider alltför lätt skingrades eller decimerades. Först sedan han från den mäktiga hansestaden Lybeck lyckats genom köp eller lån erhålla skepp, legosoldater och krigsförnödenheter (juni 1522),
