16
för Sverige. Å andra sidan innebar uppgörelsen, att man i Danmark faktiskt erkände det nya sakernas tillstånd i Norden.
☆
Det nationella befrielseverket var fullbordat och den skandinaviska unionen, Kalmarunionen, sprängd för alltid. Att det var en stor politisk tanke som därmed gravlades kan ej förnekas; såväl den energi, varmed den även på svensk sida i det längsta vidhölls, som den seghet, med vilken den trots allt misslyckande även i senare tid åter levat upp, visar i sin mån sanningen av Geijers bekanta sats om Kalmarunionen, att den var »en händelse, som ser ut som en tanke». Men den hade i de danska konungarnas, särskilt den siste unionkonungens, hand gjorts till ett medel för Sveriges exploaterande och undertryckande, den tedde sig alltmer som ett hinder för Sveriges självständiga utveckling, och den måste brytas, för så vitt Sverige skulle fortfara att leva ett eget nationellt liv.
Uppenbarligen var det det svenska upproret, organiserat av Gustav Vasa, som gav den avgörande stöten åt unionen. Men det räcker icke ensamt till för att förklara utgången av krisen. Resningen i Sverige gav signalen till en resning även i Danmark, ehuru den där hade sin härd bland adeln och prelaterna, vilka Kristian genom sina
