sociala och kyrkliga reformplaner utmanat, och katastrofen fullbordades, då Kristian i april 1523 gav sin sak förlorad och drog i landsflykt. Den inre krisen i Danmark hade förlamat dess motståndskraft mot den svenska rörelsen, och den nye konungen, Fredrik I, måste i den osäkra situation, vari han befann sig, söka en uppgörelse med det avfallna Sverige.
Men ännu en faktor hade i den skandinaviska krisen spelat in på ett mycket betydelsefullt sätt — Lybeck. Lybecks ställning till den nordiska politiken betingades av dess handelsintressen. Att värna om sina handelsrättigheter i Östersjön blev för Lybeck och Hansan så mycket angelägnare, som de fått farliga konkurrenter i de efter upptäckten av Amerika och sjövägen till Indien snabbt uppblomstrande nederländska städerna. Då Kristian II gynnade dessa städer, dels emedan de tillhörde hans svåger kejsar Karl V, dels för att neutralisera hanseaternas inflytande, fick han de myndiga handelsherrarna i Lybeck till sina dödsfiender. Det var därför dessa skänkte sitt understöd åt resningen mot Kristian såväl i Danmark som i Sverige, ett understöd, som ju blev av avgörande betydelse för stridens utgång. Men lybeckarna gåvo icke denna hjälp gratis, deras syfte var att för densamma bli belönade med vittgående privilegier. Då de emellertid knutit sina förbindelser med Gustav Vasa personligen, vöro de ange-
