18
lägna, att han och ingen annan skulle i fortsättningen ha hand om rikets styrelse, och detta skulle säkrast garanteras, om han blev vald till Sveriges konung. Vilken roll de lybska sändebuden spelade på valriksdagen 1523 är i det föregående omtalat.
Kungavalet i Strängnäs var sålunda en frukt av ganska komplicerade planer och kombinationer. Om Gustav Vasa verkligen känt och icke blott låtsat den starka tvekan inför valet, som källorna intyga, så visade den följande händelseutvecklingen, att han därtill haft fullgoda skäl. Först och främst kom han att framstå som en usurpator för de medlemmar och anhängare av Sturesläkten, som dittills stött honom, därför att de i honom sett upprätthållaren av den gamla dynastiens traditioner och anspråk. I flera av den följande tidens oroligheter spelades Sturenamnet ut mot Vasanamnet; det är betecknande, att en av agitatorerna under den första oron i Dalarna, Peder Sunnanväder, varit Sten Stures kansler, den s. k. Daljunkern vann under det andra dalupproret sina triumfer, därigenom att han framställde sig som den populäre riksföreståndarens son, och ännu under Grevefejdens stora kris på 1530-talet blev Sturenamnet en samlingslösen för dem som stodo den svenske konungen emot.
Allvarligare blevo dock efterräkningarna från Lybeck. De presenterades omedelbart efter ko-
