nungavalet och gäldades med de vittgående handelsprivilegier, som kungen den 10 juni 1523 måste utfärda. Enligt dessa skulle svenskarna icke få handla i andra utländska hamnar än Lybeck och icke fara genom Öresund; inga andra främmande köpmän fingo besöka de svenska hamnarna än lybeckarna och deras förbundna, och de hade rätt att tullfritt införa sina varor i Sverige. Avtalet innebar, att Sverige var ställt i fullständigt ekonomiskt beroende av Lybeck, och att något inhemskt näringsliv icke kunde uppblomstra.
Men det var ej nog med detta. Skulden, som Gustav ådragit sig för den lybska hjälpsändningen under kriget, skulle betalas. Lybska ombud, bl. a. den förslagne köpmannen Herman Iserhel, infunno sig i Stockholm för att bevaka sin fordran och fungerade under åratal som ett slags »skadeståndskommission». Skuldsumman fixerades till 120,000 lybska mark, d. v. s. 480,000 kronor, ett för vår tids begrepp ringa belopp, vars erläggande dock vållade Gustav Vasa oändliga bekymmer och svårigheter. Den ena skatten efter den andra måste påläggas — mest bekant är klockskatten, som förorsakade en ny resning bland Dalaallmogen, det s.k. Klockupproret. Under ömsesidiga räkningar och moträkningar fortskred avbetalningen, till dess konung Gustav ansåg sig till fullo ha betalt gälden. Då emellertid lybeckarnas beräkningar icke stämde med hans, sökte de
