22
tyngt liv att tillägna sig densamma med en levande övertygelse. Men å andra sidan torde det kunna sägas, att det svenska folket i stort sett icke förlorat förtroendet för den gamla kyrkan trots dess även här framträdande brister, och att längtan efter en kyrkoreform icke var så stark, att den enbart kunde utgöra en tillräcklig jordmån för en sådan. Det är de nationellt-politiska motiven, som träda i förgrunden, och Gustav Vasa själv betraktade kyrkofrågan i främsta rummet ur politisk synpunkt. Den katolska kyrkan hade tack vare sina stora privilegier sedan 1200-talet varit en stat i staten; icke utan skäl talade man om »tu herrskap» i riket. Under den nationella frihetsrörelsen alltsedan Engelbrekts dagar hade kyrkans ledande män så gott som undantagslöst tagit parti mot den nationella saken, en hållning, som kulminerade med ärkebiskop Gustav Trolles våldsamma agitation, vilken åtminstone bidragit till att skärpa den sista svåra krisen. Då påven gav honom sitt stöd och ovillkorligen fordrade hans återinsättande, blev det klart för Gustav Vasa, att kyrkans och prelaternas politiska maktställning måste brytas, om befrielseverket skulle kunna upprätthållas. Men därtill kom en annan sak. Medan den nye konungen stod med två tomma händer och till på köpet skuldsatt upp över öronen, sutto kyrkan, prästerna och klostren inne med stora eko-
