nomiska resurser: de ägde en betydande del av rikets jord, vilken dessutom var skattefri, och varjehanda dyrbart lösöre; till kyrkan och påvestolen utgingo en mängd skatter: tionden, Peterspenningen m. fl. Att detta måste på något sätt tillgodogöras för rikets gemensamma behov, stod för konungen som en nödvändighet, därest den nyupprättade staten skulle kunna äga bestånd.
Ur dessa förhållanden och motiv framgick den kyrkliga omdaningen. Medan konungen påsken 1524 kallar Olavus Petri till Stockholms stads sekreterare och predikant i Storkyrkan och därmed ger honom en vidare plattform för hans nya förkunnelse, slår han själv in på en ny kyrkopolitik, varvid han biträdes av Laurentius Andreæ, en klok, praktisk man med stor världserfarenhet och utpräglat sinne för de kyrkliga reformidéerna, av konungen gjord till hans sekreterare och under flera år spelande rollen av ett slags förste minister. Det första steget var uppgörelsen och brytningen med påvestolen, vilken närmast föranleddes av påvens vägran att godkänna Gustav Trolles avsättning och önskan att placera utländska män på de lediga biskopsstolarna i Sverige. Under konflikten hotade kungen påven med att till följd av apostoliska stolens försummelse den svenska kyrkan skall reformeras genom vår egen kungliga myndighet». Häri ligger det nya kyrkoprogrammet antytt. År 1524 avbrötos de officiella
