24
förbindelserna mellan påven och den svenske konungen, tidigare än i något annat västerländskt rike. Redan dessförinnan hade kungen företagit åtgärder, som stredo emot de kyrkliga traditionerna: avsättning av prelater, beskattning av kyrkan, inkvartering av knektar i klostren och annat.
Motståndet mot de kyrkliga nyheterna lät inte vänta på sig. Huvudledaren för detsamma var biskopen i Linköping Hans Brask, en man med omfattande kulturella intressen och nationell åskådning men framför allt en kyrkofurste, i vilken — har det sagts — »den svenska medeltidskyrkan fick en i många avseenden betydande anslutning». Motsatsen mellan honom och kungen fick en personlig tillspetsning, som starkt framträder i den flitiga korrespondensen dem emellan. Ute i bygderna foro avsatta präster och husvilla munkar omkring och eggade till missnöje och opposition mot konungen, främst för de kyrkliga nyheternas skull, och de saknade ingalunda gehör. »Nu höra vi om lutheri / och nygjord gudadyrkan / och se ditt stora rofferi / från klostren och från kyrkan» — heter det i den store Dalaskaldens mästerliga parafras av Dalaböndernas skrivelse till Gustav Vasa våren 1525.
Men konungen var icke den som lät dylika angrepp bliva obemötta. I tal och skrift utvecklade han sin utomordentliga agitatoriska förmåga
