för att tillbakavisa »det lögnaktliga talet och ryktet om den nya tron och Luthers lärdom, som de oss påföra», och han drog sig icke för att gå bröstgänges till väga mot sina vedersakare. Så t. ex. infann han sig vid Eriksmässan i Uppsala 1526 med ett stort följe och höll »burspråk» med allmogen på Gamla Uppsala högar. Bland annat klagade han — berättar krönikan — över att det fanns »för många lata och onyttiga präster i riket, att vart kloster var fullstoppat med munkar, vilka alla där vore föga annat än som en ohyra, de där förtärde yppersta grödan av landet». Men allmogen ropade, att »de ville behålla deras munkar och hava dem oförjagade, efter de skulle själva föda och fodra dem». Samma år utbröt också det s. k. Daljunker-upproret i Dalarna, vari den katolska motrörelsen också hade en stor andel. Alla dessa erfarenheter framkallade hos konungen beslutet att slå ett stort slag och sätta in hela sin auktoritet för den nya politikens hävdande.
På »reformationsriksdagen» i Västerås i juni 1527 kom det stora avgörandet till stånd. De dramatiskt spännande händelserna på detta märkliga möte, kulminerande i konungens temperamentsfulla avsägelsetal, ha etsat in sig i minnet hos varje bildad svensk i den verkningsfulla form, vari de berättats av Peder Swart och från honom gått igen i senare framställningar. Den moderna
