avgörandet, d. v. s. ett obetingat förtroendevotum. Borgerskapet och bönderna, som före och säkerligen även under riksdagen tillbörligen preparerats från kungens och hans medhjälpares sida, äro snart färdiga att ge honom detsamma; de överlämna vardera sitt svar, som i de punkter, där de anse sig ha någon talan, tillmötesgår kungens önskningar och tydligen accepteras av denne. Inom riksrådet och adeln är det som huvudstriden utkämpas. Mot Ture Jönsson och hans parti står här tydligen en grupp, som är vunnen för konungens sak, måhända, såsom en källa uppger, genom förespeglingar om kommande vinst från kyrkor och kloster. Den söndrade adelns hållning har otvivelaktigt influerats av de ofrälse ståndens tidigare uppgörelse med konungen, vilken denne ej osannolikt utnyttjat för att böja motståndet inom adeln. Slutligen lyckas detta: Ture Jönsson uppger striden, adeln enar sig om ett svar, som överlämnas till kungen och lägges till grund för det kommande riksdagsbeslutet. Konung Gustavs seger är fullständig.
Riksdagens beslut, den s. k. Västerås’ recess, har karaktären av ett öppet brev, utfärdat av rådet å samtliga ständernas vägnar, och går i sin viktigaste punkt ut på att lämna konungen bemyndigande att använda biskoparnas, domkyrkornas och klostrens överflödiga egendom till statsfinansernas upphjälpande. En annan del av
