28
besluten innehålles i den s. k. Västerås’ ordinantia, ett slags förordning, som reglerar de genom kyrkans förändrade ställning uppkomna förhållandena; där finnas sålunda instruktioner för biskopar och sockenpräster, bestämmelser rörande den andliga domsrättens inskränkning m. m.
Vad som beslutats i Västerås betydde, att kyrkans ekonomiska självständighet upphört, och att den lagts under den svenska statens myndighet. Förändringen gällde sålunda närmast kyrkansyttre ställning. I fråga om kyrkans lära uttalades i Västerås-beslutet ingenting annat än önskemålet, att Guds ord måtte allestädes »renliga predikas»; till någon närmare fixering av den kyrkliga bekännelsen kom det icke under Gustav Vasas tid och i själva verket icke förrän på Uppsala möte 1593. Ett kyrkomöte i Örebro 1529 kompletterade i så måtto Västerås riksdag, att gudstjänsten och kyrkobruken reformerades i evangelisk riktning, dock med stor försiktighet, ty »man måste fara sakta med detta folket här i landet».
Gustav Vasas kyrkopolitik gick i fortsättningen i riktning mot att allt mera utsträcka statens makt över kyrkan och tillgodogöra sig dess tillgångar vida längre än Västerås-beslutet i och för sig. medgav. Detta — i förening med andra orsaker, som aldrig torde bli fullt klara — föranledde mellan konungen och de båda reformatorerna Laurentius Andreæ och Olavus Petri me-
