ningsskiljaktigheter och konflikter, vilka slutade med en våldsam brytning och den efter allt att döma skandalösa högmålsprocessen mot de båda männen 1540. Konungens nye medhjälpare i kyrkostyrelsen blev en ung tysk magister Georg Norman, ursprungligen inkallad såsom prins Eriks lärare. Han utnämndes till svenska kyrkans högste styresman näst konungen med titeln superintendent, vilket innebar, att det införts en lekmannamässig centralmyndighet, under vilken biskoparna skulle lyda. Genom den hårdhänta visitation, som Norman företog i Linköpings och Växjö stift (1540—41), och varunder de gamla kyrkobruken avlystes samt kyrkorna berövades sitt silver och sina dyrbarheter, framkallades visserligen en folklig reaktion, vilken utlöste sig i det svåra Dackeupproret under de följande åren och tvang kungen att på vissa punkter slå till reträtt. Men behållningen av de gångna årens kyrkopolitik fastslogs på den nya riksdagen i Västerås 1544, där man gick vida längre än 1527 och 1529 i att utmönstra katolska bruk, t. ex. helgondyrkan, pil- grimsresor, själamässor, vigvatten och rökelse.
Man kan säga, att dessa beslut i viss mån beteckna den definitiva segern för Gustav Vasas kyrkliga reformpolitik. Denna hade undanröjt ett av de svåraste hindren för Sveriges nationella frihet, och den hade skapat möjlighet för utveckling av en renare religiös uppfattning och uppfostran, en
