III.
Statsordningens upprättande och hävdande.
NÄR GUSTAV VASA midsommaraftonen 1523 höll sitt intåg i Stockholm, var det en fruktansvärt förödd stad han tog i besittning. På malmarna voro husen förstörda, handel och rörelse hade avstannat, befolkningen hade nedgått oerhört — enligt bevarade uppgifter funnos 1522 endast 308 skattskyldiga borgare mot 1,200 före krigstiden. För att återupprätta staden ur förfallet befallde konungen i ett brev till köpstäderna i riket (12 juli 1523), att från var och en av dem ett visst antal borgare skulle flytta över till Stockholm och där förse sig med hus, där de kunde bygga och bo, »härutinnan ingen försummelse tagandes, så framt vi dem ej skola straffa utan alla nåder».
Denna situation ger på ett område en koncentrerad bild av det tillstånd, vari Sverige under och efter befrielsekriget befann sig, av de svårigheter, som förelågo för den nye konungen, men även av de kraftiga medel, varav han betjänade sig för att kunna utföra sitt livs kanske största verk:
