32
att ha »vårt Sverige murat från grund och till tak».
Den materiella förödelsen var kanske ändå inte det värsta. Under unionstidens strider och konkurrens mellan olika makthavare hade samhällsbanden lossnat, respekten för statsordning, lag och rätt avtagit, partisinne och landskapssplittring trätt i stället för förtroendefull samverkan och känsla för rikets enhet. Befrielsekampens år hade i dessa hänseenden snarast gjort svårigheterna större. För den hjälp som lämnats pockade man på vidgade rättigheter och de egna intressenas tillgodoseende. Landskapen hade uppträtt som fristående enheter, vilka efter behag avslöto eller avbröto »förbund» sinsemellan.
Då Gustav Vasa mötte dylika söndrande krafter på sin väg, fick han göra samma erfarenhet som andra furstar, vilka sökte sätta renässanstidens fastare statsbegrepp i stället för den feodala lösligheten samt ena, samla och organisera sina stater. Men medan det i de kontinentala staterna huvudsakligen var de aristokratiska samhällselementen, som regenterna hade att brottas med, fick Gustav Vasa utstå sina svåraste duster med landskapens bondemenigheter.
För visso gick icke heller Gustav Vasa fri från medtävlare inom stormannaklassen, och det ligger nog en del överdrift i det ibland hörda påståendet, att Kristian II:s »bödelsyxa» jämnat
