vägen för honom i detta hänseende. I det föregående har påpekats, hurusom Sturehusets anhängare vid många tillfällen gjorde honom livet surt, liksom även den roll av oppositionens ledare, som Ture Jönsson spelade på Västerås riksdag. Med vad som där inträffade var för övrigt icke sista ordet sagt i striden mellan dessa båda män. Som Ture Jönssons revansch för nederlaget i Västerås kan på sätt och vis betraktas det uppror bland den västgötska adeln, som han satte i gång och som går under namnet Västgötaherrarnas uppror (1529). Det var brett anlagt, men udden av detsamma bröts därigenom att allmogen på det beryktade mötet i Larv vägrade att gå med, såsom beräknat var. Efter detta var Ture Jönsson en fallen storhet. Jämte flera av sina ståndsbröder vände han strax därefter sitt fädernesland ryggen.
Den lojalitet västgötabönderna den gången visade mot kungen var under dessa år något icke alltför vanligt. Särskilt i dalabönderna, förr hans vänner och medhjälpare, hade han numera i många år svåra vedersakare; man brukar tala om icke mindre än tre olika Daluppror. I pockande klagoskrifter gåvo de sitt missnöje till känna; de gjorde konungen ansvarig för väder och vind, dyrtid och nya skatter, nymodigheter i klädsel och religion. De förmenade sig vara i stånd att, liksom de uppsatt honom på tronen,
