att »där han skulle handla och tala om något, som allvarligt och viktigt var, då visste han med sådana besked och skäl till att föra det fram, att det hade anseende, och man hörde honom gärna». Enligt en annan uppgift skulle vid ett tillfälle, då kungen skickat ett ombud i sitt ställe, bönderna ha blivit högst besvikna och ropat, att de ville höra konungen själv tala. Några autentiska uppteckningar av Gustav Vasas tal finnas icke, men de ersättas i rikligt mått av hans brev, som ofta ha det talade ordets friskhet och en omisskänligt personlig prägel, även om kungen i regel icke själv fört pennan utan dikterat dem för sina skrivbiträden. Massor av dessa brev äro bevarade, de flesta dock endast i avskrifter i ett s. k. registratur, d. v. s. ett slags kopiebok, som fördes av kungens skrivare i hans kansli; ett 50-tal digra volymer, innehållande detta registratur, äro på senare tid tryckta. Breven äro i de flesta fall riktade till enskilda personer men ofta även till hela menigheter, städer eller landskap.
I dessa brev framträder Gustav Vasas styrelsekonst och kungapersonlighet på det mest handgripliga sätt. Det är folkkonungen av gammal svensk och i allmänhet germansk typ, ledd av principen av ansvar, redovisningsskyldighet och samarbete med folket i de vidaste kretsar. Det är också den praktiska handlingsmänniskan, som ständigt är beredd att gripa in, vet råd för allt
