36
och aldrig släpper taget. Tonen är äkta folklig, den kan vara kärv och befallande men är oftast vänlig, undervisande och övertygande — »käre vänner» eller »käre dannemän» är det vanliga tilltalet. När år 1529 i samband med adelsupproret i Västergötland en resning pågick i norra Småland, sände kungen ett brev till menigheten i Östergötland och Kalmar län för att avråda den från deltagande. »Vi äro alle svenske män och en allmoge» — heter det trohjärtat — »och görs icke behov att vi inbyrdes överfalla var annan med mord eller rov, så som tyvärr nog ville hända, var som detta icke kan annorledes stillas eller företagas». Konungen förstod konsten att framställa en sak just så att bönderna begrepo den. När han lade fram kronans utgifter och behov, skedde det icke med abstrakta siffror utan med tunnor spannmål och läster smör. När han ville motivera underhållet av dyra utländska legoknektar, vädjade han till böndernas intresse av att själva få sitta hemma och sköta åker och äng, föda hustru och barn i stället för att gå ut och låta slå ihjäl sig.
Men om motståndet blev alltför segt och obevekligt; drog sig kung Gustav ej för att gripa till hårdhandskarna. Bekant är den blodiga räfsten efter sista Dalupproret (1533). Vid Kopparberget höll han inför den av krigsfolk omringade hopen sitt dundrande strafftal, utmynnande i de
