38
konungens syster, och Berend von Melen, vilken under befrielsekrigets senare skede, särskilt under den misslyckade expeditionen till Gottland, spelade en betydande om också tvetydig roll. Med bägge kom det småningom till våldsam brytning, de blevo den svenske konungens dödsfiender och lämnade Sverige för att på tysk jord intrigera mot sin forne herre. Mot Melen utfärdade Gustav Vasa efter brytningen ett numera förlorat tryckt manifest, varpå Melen svarade med en — nyligen återfunnen — smädeskrift, full av hat och äreröriga beskyllningar mot den svenske »upprorsmakaren» och »bondekonungen».
En gedignare och redbarare hjälp fick Gustav Vasa av de svenska reformatorerna, Laurentius Andreæ och Olavus Petri, vilka, i synnerhet den förre, även användes i världsligt politiska värv och i tur och ordning innehade plats såsom konungens kansler. I denna egenskap kvarstodo de dock icke länge, Laurentius Andreæ till 1531, Olavus Petri till 1533; den senare avfärdades av kungen med det vitsordet, att han dugde till kansler lika bra »som en frisisk ko att spinna silke». Brytningen med dessa män, varom förut är talat, sammanhängde med det inflytande, som mot slutet av 1530-talet började utövas av en krets nya tyska rådgivare.
År 1538 tog Gustav Vasa i sin tjänst den tyske juristen Konrad von Pyhy, en man med ett dun-
