kelt förflutet, användbar och uppslagsrik men opålitlig och självsvåldig. Han blev med ens konungens högst betrodde rådgivare och själen i den nya förvaltningsorganisation, som han efter tyskt mönster införde; Pyhy blev kansler i det s. k. regementsrådet, ett fast centralt ämbetsverk, som startades i rätt storartade former men blev skäligen kortlivat. Den förut omtalade Georg Norman blev kungens högra hand i kyrkliga frågor men utövade även inflytande på andra områden.
De nya rådgivarna ingåvo konungen andra idéer om furstemakt och statsmakt än de i Sverige inhemska och de patriarkaliska han själv förut tillämpat. Han började anse sig såsom av Gud förordnad att styra sina undersåtar »absolute», enväldigt. »Vi Gustav med Guds nåde Sveriges och Götes konung», lydde numera ingressen till hans brev. I förhållande till undersåtarna var kungen husbonde, de hans tjänare, som ovillkorligen måste lyda hans vilja. Staten, d. v. s. konungen, var i själva verket ägaren till all jorden i landet. »Alla sådana ägor, som obyggda ligge, höre Gud, Oss och Sveriges krona till», hette det. Bönder, som vanskötte sina gårdar, drevos bort, och gården lämnades till en annan, för att jorden skulle bättre odlas och kungen ordentligt få ut sin skatt. Typiskt för de nya regeringsprinciperna är det öppna brev, som konung Gustav den 8 december 1539 utsände till inbyggarna i Upp-
