stora skaran av »skogstjuvars», som gjorde dessa områden till verkliga rövarbygder. En man av denna kategori, ehuru huvudet högre än de andra i fråga om myndighet och agitatorisk förmåga, var Nils Dacke, efter vilken uppkallats det svåraste uppror, som Gustav Vasa hade att bekämpa: Dackefejden. Den utbröt 1542 i södra Småland, utbredde sig snart till norra delen av landskapet och angränsande trakter i Östergötland, och det var fara värt, att även andra landskap skulle dragas in i rörelsen. Dess väg utmärktes av plundringar och dråp på fogdar och frälsemän. Man klagade över dryga skatter och nyheterna i styrelse och religion samt yrkade att få tillbaka det som var »gammalt och fornt». Dacke hade även internationella förbindelser, bl. a. med kejsar Karl V, den avsatte Kristian II:s svåger.
För Gustav Vasa stod farans vidd genast klar, och han vidtog kraftiga åtgärder för dess bemötande. På samma gång som han uppbådade och organiserade krigsfolk mot upprorsmännen, grep han till pennan för att lugna folket i rikets övriga delar. Särskilt gör han det på ett vältaligt men på samma gång hovsamt och gammaldags patriarkaliskt sätt i det stora manifestet till allmogen i Öster- och Västergötland och vissa härad i Småland av den 30 december 1542, ett av de ryktbaraste och mest karakteristiska skriftalster, som flutit ur Gustav Vasas penna, en glän-
