42
sande exposé över hans regering och styrelsegrundsatser. Han bad de goda dannemännen betänka, vad det var för »gammalt och fornt» de önskade tillbaka. I den »gamla goda tiden» höll man få knektar och inga örlogsskepp, skatterna voro låga, men så härskade fienden också på sjön och gjorde alla nödvändiga varor dyra; dansken låg städse i landet, förstörde fiske och jordbruk, brände städerna och slog ihjäl bönderna. Nu däremot hade väl skattebördan ökats, men i stället kunde man nu hålla »dråpligt krigsfolk, sköne skepp, bössor och värjor, båtsmän och annat, som riket till beskärm för nöden är»; landet åtnjöt fred, och svenske män blevo hos andra folk väl mottagna och respekterade. Så hemställde kungen till de gode dannemännen, vilkendera som vore bäst, den gamla sedvänjan eller den nya.
Konungens ord gjorde verkan, upprorets vidare utbredning avstyrdes, och sedan effektiv militär kraft satts in, blevo Dacke och hans skaror besegrade. Dacke själv blev under flykten dödad; hans anhängare kuvades och bestraffades strängt (1543).
Dackeupproret var den nya statsordningens eldprov och den slutgiltiga uppgörelsen mellan Gustav Vasa och de motspänstiga krafterna i samhället. Segern blev även denna gång liksom på 1520-talet konungens, och uppgörelsen skedde
