även nu på en riksdag i Västerås (1544). Dess förnämsta resultat var arvkonungadömets erkännande av ständerna genom den s. k. Västerås’ arvförening. Enligt denna skulle kronan ärvas av Gustav Vasas manliga avkomlingar enligt förstfödslorätt och linje efter linje; för de yngre sönernas underhåll i form av län skulle han äga att sörja genom testamentariskt förordnande. Genom detta beslut hade icke blott Gustav Vasa fått sin familjs framtid betryggad, utan det hade också sörjts för, att risken för regeringsmaktens försvagande genom konungaval och konungaförsäkringar och för de danska kungarnas förnyade krav på Sverige i framtiden minskades.
I konungens manifest till allmogen under upproret kan man spåra en hovsammare ton, vilken förkunnar ett omslag från de föregående årens barska, autokratiska system till det gamla svenska regeringssättet: lagbunden samverkan mellan konung och folk. Till denna förändring bidrog också, att den förnämste av de tyska rådgivarna, von Pyhy, råkade i onåd och störtades. Med honom föll även den nyskapade förvaltningsapparaten, och man återgick till den gamla, primitiva organisationen. De centrala förvaltningsorganen voro kansliet, bestående av ett antal svenska och tyska skrivare och sekreterare, av vilka de förnämsta voro tysken Valentin von Lüttich och svensken Klemett Hansson, och kammaren, i vil-
