44
ken sutto kammarråd, kamrerare och kammarskrivare, och där fogdarnas redovisning, uppbörden och utbetalning av penningar under konungens skarpa övervakande ägde rum. I stället för det upplösta regementsrådet återinträdde det gamla riksrådet i sina, visserligen tämligen obestämda, funktioner. I detsamma inkallades tidens mera betydande män, såsom de tre »sekreta råden», konungens svåger Sten Eriksson (Leijonhufvud), hans systerson Per Brahe och hans svärfader Gustav Olovsson (Stenbock); även Georg Norman hörde dit, och han var den ende, som hade något av en ministers ställning.
Den lokala förvaltningen var så ordnad, att stora delar av landet, särskilt de sydligare, voro utstyckade såsom större eller mindre förläningar, andra åter förvaltades av fogdar, vilkas antal slutligen uppgick till 200. Förläningsväsendet var ett arv från medeltiden, men Gustav Vasa ingöt däri en helt ny anda av kontroll, och det var intet tvivel om, att läntagarna verkligen voro kungliga tjänstemän; ofta lät kungen dem höra, att »Vi äro våra och kronans län mäktige dem att förläna och igentaga, när oss synes». Ännu strängare höll han efter fogdarna, som ofta voro män av låg börd och hade konungen helt och hållet att tacka för sin karriär. Till dem skrev han om de minsta småsaker rörande slottet och länet, som de förvaltade, om inköp av boskap, om skorste-
