nar och hål på murarna, om antagande av snickare och timmermän o. d. Ofta voro konungens brev till fogdarna fulla av barskt ovett. De behöllo alltid penningarna hos sig, så länge de ville, deras register liknade — klagade han en gång — »en skugga uti månsken», de blandade ihop det ena med det andra, så att de själva ej kunde reda sig; men »vällra och söla sig i rikets penningar», det kunde de. Konungen hade ej långt efter att stämpla sina fogdar som »förrädare och tjuvar» och var benägen att tro, att de icke voro »så invärtes till dygden, som de läto utvärtes skina för ögonen».
Under de nära två årtionden, som förflöto efter Dackeupproret, framträder allt mera bestämt bilden av »gamle kung Gösta», landsfadern med det vita böljande skägget och den kraftfulle men något åldrade mannens resning. Med den personliga överlägsenhetens och auktoritetens rätt har han utgått som segrare ur alla strider, det är hädanefter lugnt i landet, de personliga hänvändelserna till folket i tal och manifest äro numera i det hela överflödiga. Så mycket mer blir kungen själv uppsökt av sina undersåtar. De ha vant sig att i allt lita till honom, han är »klockarfar, som skall allting bestyra». »Behövdes» — säger Emil Hildebrand — »bräder och spik eller salt och fisk, en murarmästare eller en båtbyggare, vände man sig till honom.» Det gick ibland
